Han hade aldrig bjudit på tårta innan. De andra brukade göra det, när de fyllde år eller skulle sluta. Inte ens när han fyllde 60 bjöd han. Men nu hade hon insisterat på att baka en, svägerskan, och han kunde inte säga nej. Han gillade trots allt dem väldigt mycket. Brorsan och hans fru.
Det var inte det att han inte ville bjuda dem på tårta, men han kunde inte baka och dessutom avskydde han att stå i centrum. Blev alltid röd i ansiktet i skolan när klassen sjöng "Ja må han leva". Han kunde höra vad de sa "ungkarl i hela sitt liv", "svägerksan har visst bakat", "mackor till lunch, han vet inte hur man lagar mat". Nej, han var inte särskilt duktig på att laga mat, eller baka en kaka, och ingen fru hade han. "Så ensam" sa de andra.
Men böckerna han läste, allt han upplevde hemma i sitt eget vardagsrum. Musiken han kunde lyssna på utan att någon bad honom skruva ner. Att gå iväg utan att behöva berätta var.
Och ja, han åt mackor till middag också, det är ju så gott!
Men inget av det spelade någon roll i de andras ögon.
Kanske bara i hennes, hon som inte berättade när hon fyllde 20, för att hon tyckte inte om att stå i centrum.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Vilket vacker text. Om man bortser från det där med "fyllt 60" trodde jag nästan ett tag du skrev om mannen som en gång hade en katt som hette Patrik.
Nu när du säger det så. Fast jag är ganska glad att det inte är han ändå.
Väldigt fin text! Den får mig att tänka på femtiotalet och färgen brun.
det är två ord man skulle kunna summera mitt jobb med.
Mmm det var verkligen fint skrivet. kändes fint och lite sorgligt i hjärtat.
Håller med, fint skrivet! Fick leta lite efter din longonpaj, men det var kul att under tiden se lite av vad du skriver om. Och lingonpajen ser riktigt god ut! Får lägga den i vill-pröva-högen.
Underbart igen! Är inspirationskällan en man vid namn
Pappa?
Nej, alla tror det men det var en gubbe på jobbet vars namn jag inte tänker nämna :)
Skicka en kommentar