Rädlsan för klichéskriverier hämmar mig. Förmodligen många andra också. För vem vill skriva nåt självklart? Det värsta är när man tror att man har kommit på något unikt, bara en mening kanske, men när man väl har klickat på "publish post" inser man att den är lika ovanlig som converseskor på en popkonsert.
Problemet är att allt är skrivet! I alla fall i krönikör/spaltform som väl är det bloggandet ligger närmst i den riktiga världen. Alla idéer har någon smart jävel redan lagt beslag på.
Jag tänkte skriva om hösten - så kliché.
Jag tänkte skriva om klimatförändringarna - pust.
Jag tänkte skriva om livets leda - vem har inte gjort det?
Min enda lösning på problemet är att inte skriva om konkreta saker, inte avhandla någon nyhet, inte prata om problemen i dagens värld. Det har någon annan redan hunnit. Och eftersom jag lovat mig själv att inte skriva om mitt eget liv här, i alla fall inte i någon större utsträckning (ingen bryr sig om vad jag gjorde i helgen ändå) får jag nog börja på en roman. Eller mjukstarta med en novell. 2000-talets generationsroman, det låter fint det!
Tills dess fortsätter jag avhandla det uppenbara.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Haha. Tur att man har ett utanförskap man kan blogga om. Du kanske kan adopteras bort i sen ålder du också?
frågan är aldrig vad man skriver om utan hur man skriver. tänk på det.
Skicka en kommentar