egentligen var vi båda lika slut i kroppen, för vi gör ju samma skitjobb på dagarna

ändå gick vi hem och la oss under tavlan

jag började spela på munspelet

du tände en och bad mig fortsätta

du kysste mig hårt och jag började skratta o sa; vi har all tid i världen

jag vet att det finns nåt, som du inte säger, men det syns i ögonen, känns på viset du rör mig

sen cyklade du hem, i det europeiska mörkret, och jag förbannade oss

mitt favoritord är bitterljuvt

igår låg jag uppe hela natten och pratade med M om min och hennes barndom
på sätt och vis var det som när vi var barn, som när man sov över
den som inte vet vad som hände sen ser inget bitterljuvt i min barndom, men när jag tänker på den fylls mitt hjärta av dess tre stavelser

nästan allt kan jag förvandla till bitterljuvt
en vänskap
en kärlekshistoria
en släkting som dog
någons liv
mitt liv

jag älskar sättet jag kan bada i ordet, kan njuta av dess förmåga att låta mig se det vackra i sorgligheter, eller vältra mig i sorgen över de som är borta.
utan att skämmas, för är det bitterljuvt, verkligen bitter-ljuvt, b-i-t-t-e-r-l-j-u-v-t.
ingen rätt att ta ordets innebörd i från mig, sörja, älska, älta, le

för många öl igår, för sent, alla dansade kalinka och jag fick kanske ett jobb
så jag ligger på soffan med vetevärmaren på bröstet och funderar på livet
det är tröttsamt men behövligt
och jag funderar på vad jag saknar
tröttsamt och förmodligen inte behövligt, man skulle kunna låtit bli
gör det inte

jag vet inte varför jag inte skriver längre

"Innan vi finns, finns vi inte. Så finns vi. Och sedan finns vi inte mer."

-Peter Luthersson

Har jag slutat leva i böcker och förflyttat mig till verkligheten? Jag började inbilla mig det, fast kanske beror det mest på att tiden har gått sedan jag läste en bok jag ville flytta in i. En vän fick mig att tänka på det och jag insåg ju då att jag är Cécile, för härom lördagen åt jag mest bara en apelsin och solade vid ett vatten. Nu undrar jag bara när Cyril ska komma in i bilden, jag vill att han kommer så att jag efteråt blir fri.

Darjeeling Ltd.

Någon säger nog att det är bara i Sölvesborg du kan få en egen rad i biosalongen.

Någon säger nog att det är bara i Sölvesborg du kan betala mindre än femtio kronor för att se en film.

Någon säger nog att det är bara i Sölvesborg du kan gå hemifrån till bion på under fem minuter.

Någon säger nog att det är bara i Sölvesborg du sitter obekvämt under hela filmen för att sätena är begagnade.


Någon har fel. Och jag känner mig äntligen hemma här.

Rune och Inger

Ta en titt på Runes och Ingers fantastiska kärlekshistoria, bland många andra vackra bilder i bildspelet årets bild 2008

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=749848

Bukowski

Historier från ingenstans eller Sout of no North som jag tycker är ett vackrare namn är en novellsamling som Bukowski skrev på 70-talet precis när han höll på att slå igenom. Först trodde jag att den svenska översättningen var av Carl-Einar Häckner och jag undade, varför just Carl-Einar Häckner? Efter ett tag upptäckte jag att det stod Einar Heckscher...

Jag undrade innan varför Bukowski i dessa feminismens och jämlikhetens tider fått revival, när jag läste Postverket av dito författare läste jag bara sprit, knullande o kvinnoförnedring och en del skäll på sura förmän. Men, med Historier från ingenstans förstår jag att det inte har med kvinnoförnedring att göra, Bukowskis verklighet, och många andras med honom tog inte hänsyn till kön, längst nere på botten var de alla jämlikar. Längst nere på botten tar man vad man får och gör vad man kan för att göra vardagen lite drägligare. Och det är det han lyckas skildra, Charles, bottenskrapet som hamnat så långt nere att de kanske inte ens vill upp igen.

Jag ryser av de sunkiga hotellen, mår illa under hemorojdoperationen, kväljer av sjukhustes stank av sjukdom och död och blundar när han dränker en oskyldig man, men kan inte sluta läsa. För jag vet, att detta är enda sättet för mig att få träffa de här människorna och jag får skämmas om jag inte tar den.

Bokrecension.se

Snart i min brevlåda

Machétpesto

Antingen är jag dålig på att hålla löften eller är jag helt enkelt för bra på att laga mat, för här kommer ett recept på en underbar machétsalladpesto som jag slängde ihop igår.

200 gram machetsallad
1 handfull mandel
1 soltorkad tomat
zest av 1 citron
1 vitlöksklyfta
olivolja
salt och peppar
balsamvinäger

Mixa alla ingredienser utom olivolja och smaksättare, spä med olivoljan om det blir för stelt och smaksätt till sist med balsamvinäger, så enkelt så gott.

Jag åt den med nykokt pasta och världens snabbaste pastasås som du gör såhär:

Stek tjocka skivor av en stor tomat i olivolja i het panna, tillsätt 2 tunt skivade vitlöksklyftor när tomaten blivit mjuk och smaksätt med balsamvinäger, mycket salt och lite tomatpuré och låt det hela bli mjukt, men inte för mosigt!

Den lite beska och syrliga peston blir ett utmärkt komplement till den söta tomatsåsen, och världens godaste comfortfood om du frågar mig.

Henry Millers anteckningar

vi blev lite sena till föreläsningen o fick springa från fontänen där jag väntat så länge att jag fick skambud efter skambud. bokhandeln var full, inte bara med böcker som vanligt utan med människor. vi fick ställa oss längst bak vid reselitteraturen men det gjorde inte så mycket för hela stället är så litet och jag hade ingen lust att sitta 1 meter från förläsaren ändå. vi kom mitt i första kapitlet och när det var slut ville hon spela upp en intervju med henry, hon hade den på en såndär apparat som journalister har, en pytteliten bandspelare och hon höll bandspelarens högtalare nära mikrofonen och en kakofoni av brus och röster som lät som tom waits allihopa spred sig i butiken och jag började skratta, men slutade när jag såg att alla andra såg genuint intresserade ut.

efter bruset berättade hon vidare. jag vet inte vad jag väntat mig, men jag hade nog väntat mig mer än en medelålders tant som av okänd anledning fått tag på de flesta av henry millers gamla anteckningar o sketcher. och startat en bokhandel. och sedan skrivit boken "Henry Miller is under my bed". jag sket fullständigt i vad hon tänkte göra med hans gamla grejer, vem som helst med lite tur kan ju få ärva en kändis avdankade saker.

vi var lika besvikna båda två när vi kom ut för vi insåg att det bara återstod en fasad av det hela. ett par glasögon med mörka skalmar, kedjerökande, en poetisk lugg eller henry millers gamla anteckningsbok.

maybe we should start knitting instead? sa amber

spread it

När jag började blogga här tänkte jag varva mitt eget skriveri och mat, men matlagandet blev det inte så mycket av. Jag har förstås lagat mat men jag har inte orkat fota eller skriva ner några recept, så jag tänkte strunta i matdelen på bloggen. Men nu har jag gjort ett tofupålägg som är så gott så att jag inte kan låta bli, voila:

Bryn 1 gul lök och 3-4 vitlöksklyftor i olivolja på låg värme tills de är mjuka och fått färg. Sänk värmen ytterligare och häll i några matskedar balsamvinäger och låt puttra ett tag.

Häll allt i mixern, lägg i 250 gram tofu och mixa slätt, blir det för grynigt kan du hälla i lite mer olivolja. Smaksätt med salt, peppar, paprikapulver, citronsaft och hackad persilja och du har ett gott pålägg som håller sig upp till en vecka i kylen.

Judas!

I don't believe you...

Dylan-rekord? Feber och förkylning ger mig tid till:

Don't look back - 1967

No direction home - 2005

I'm not there - 2007

och ändå vill jag bara se mer.

en helt vanlig dag

Visa större karta

Andrea: Ursäkta, vet du var rue de l'ecole polytechnique ligger?
Man: Javisst, jag ska på det hållet, följ mig så visar jag dig!

Man: Så, vad gör du i Paris?
A: Jag ska börja plugga på Sorbonne.
Man: Åh så kul, det är ett av våra bästa universitet.
A: Vad jobbar du med?
Man: Jag är bibliotikarie på universitetsbiblioteket, kom dit någon dag så ska jag visa dig!
A: Jaha, jo hehe det kanske jag gör...
Man: Så, vad är dina favoritsporter?
A: Eh, jag gillar inte sport.
Man: Aha, så du är en intelektuell, gillar du att läsa?
A: Jo det gillar jag ju.
Man: Jag med, här bodde Hemingway förresten och där borta ligger din gata.

A: Tack så hemskt mycket för hjälpen.
Man: Ingen fara, här är mitt nummer, ring när du vill, du skulle älska min 11-åriga son!

Och så blev man intelektuell och gubbraggare på en och samma dag.

Vet inte varför jag skrev det förra inlägget. Jag tror inte att jag är så rastlös som jag vill framstå. Jag vet att jag ältar det, och kanske är jag rastlös, när det gäller att ligga still bredvid någon i en smal säng. Eller sitta inträngd på en buss där det luktar unket. Jag vill nog vara rastlös, och om man ständigt påstår att man är det blir man ju det. Det måste väl stämma? Så som de jag tyckt om sagt. Svept in sig själva i superlativ framför mina ögon. Och jag har beundrat dem, tänkt att honom, honom gillar jag. Innerst inne vetat att jag gjort detsamma, men den förbannade rastlösheten. Och spytt gala över deras egotrippade lovord, insett att de är lika genomskinliga som mina egna försök.

Men ändå dras jag till honm Den Självgode Mannen, som jag i månader tänkt skriva om här. Formulerat meningar, men inte kunnat bestämma vad jag egentligen tycker. Jag läser böckerna om honom, av honom, jag ser filmer om honom. Jag dras till honom men jag ångrar mig igen, för jag vet inte om jag beundrar, hatar eller vill vara honom.

Och mitt i, just nu blir jag så dramatisk att jag glömmer bort poängen. Kanske lika bra, för kom jag fram till den förvandlades jag kanske till Den Självgoda Kvinnan.