tisdag, november 27, 2007

Living in a lie?


När jag var 15 åkte jag till London, för att uppleva the swinging 60's.
Som tur var hittade jag en Beatlesaffär, det gjorde mig nöjd för stunden.
Jag kunde låtsas att Carnaby Street fortfarande var modstillhållet. Om jag kisade såg nästan alla ut som beatniks.


I somras åkte jag och Lina till Gotland. För att cykelsemestra. Som Jack.
Vi gick till Munkkällaren och träffade en alkoholist som mycket väl kan ha varit i Jacks division när han var ung. Men han var inte ung längre. Fast när vi stannade med cyklarna på en strand, tappade upp vårt rödvin och blev salongsberusade var det inte långt ifrån.

När vi skulle åka sa Linas mamma "Ni vet väl att ni ska åka till Gotland, inte till 70-talet?"


I januari åker jag till Paris... Förhoppningsvis sitter jag på Rue Dauphin vid det blåmålade trappräcket och dricker kir. Förhoppningsvis.




onsdag, november 14, 2007

Fanfanfan!

"Det här funkar ju inte" tänker han.
Nej, det fungerade verkligen inte. Han hade ingen aning om vad föreläsningen skulle handla om. Fastän han läst 54 sidor igår. På 54 sidor kom han ihåg högst 54 ord. Helt plötsligt började han tvivla på utbildningen. Det kanske inte var rätt. Han borde kanske åka till Afrika, bli volontär. Det lät så bra när hon berättade. Soldränkta foton på henne och barnen. O, varför var hon så vacker? Brunbrända armar, ett urtvättat linne, de där byxorna som alla har när de reser, som han tidigare föraktat. Ja, Afrika, det är svaret. Om han åkte dit, skulle hon kanske vilja åka med. Fast han vågade inte fråga, det vore alldeles för rakt på. Men om han pratade mycket om det, kanske hon till slut skulle följa med. Hon skulle inte fråga, hon skulle bara säga "jag hänger på", som om det vore självklart att hon fick. Och det var det ju. Alldeles för självklart.
Kolla mobilen. Inget sms. Inga missade samtal. Bra - då ska de fortfarande ses ikväll. Det är för sent för att hon ska kunna ändra sig. Väl?


"Då ses vi på torsdag igen, gå gärna genom era anteckningar innan ni glömmer dom"


Fanfanfan.

Redan slut och han hade fortfarande inte någon aning om vad det hade handlat om.
Det här håller inte! Han vill inte ens till Afrika! Han har ingen lust alls att jobba med fattiga barn, han mår illa bara han tänker på det.
Han är så trött på att ha ont i magen lera dagar innan de ska ses, rädslan för att hon ska ändra sig, hitta nåt bättre att göra. Någon roligare att umgås med.
Så trött på att känna sig dum och underlägsen i hennes sällskap. Han brukar ju vara den världsvana!
Så irriterad på att inte hänga med i skolan. Inte kunna koncentrera sig på något annat än henne, henne!
Ikväll blir det ändring. Jag går dit och säger att jag inte vill se henne mer. Kanske rentav att jag är trött på henne. Hon förtjänar att bli ledsen. För alla gånger hon sårat honom, utan att verka ha en aning. För allt magknip. Ja, ikväll kommer det att hända. Vilken befrielse! När han går därifrån, skiter i att kolla mobilen. Läser böckerna han inte förstått, träffar kompisarna han skitit i.


Fanfanfan,

för varje steg han tar känns det jobbigare. Det kanske inte är så farligt ändå? Hon vill säkert inte såra honom, hon är väl bara sådan. Alla är vi ju olika. Klart hon gillar honom, det märks ju, fast hon aldrig sagt det.
Nej! Stålsätt dig. Du vet vad som är bäst för dig.
Han tar ett djupt andetag. Nu ska det ta slut. Ringer på.

"Hej, jag behöver pr-"
"Vad tur att du kom nu, jag ska handla, tänkte laga den där grytan du gillar så mycket! Bra va?"

De går och handlar.
Magknip.

Fanfanfan

onsdag, november 07, 2007

Precis som på film

Ett orange höstlöv dalar ner från himlen framför mig.
"Åh vad vackert" tänker jag, "som i en film". Och jag vill nästan börja gråta lite för att filmen om mig är så vacker. Försöker tänka på vilken musik som skulle spelats. Inget problem, jag har ju min I-pod på, Jeff Buckley - Halleluja. Komplett.


Problem:
Om jag aldrig sett en film, inte hade hört en ton. Skulle jag ens lagt märke till lövet? Skulle jag insett hur vackert det var?
Eller skulle jag (förhoppningsvis) sett något mer, något större, utan att behöva relatera till en film. Ta bort en mellanhand och komma lite närmre det gudomliga. The divine.

Jag får aldrig veta, men vad vore jag för person om jag inte hoppades på det senare?