egentligen var vi båda lika slut i kroppen, för vi gör ju samma skitjobb på dagarna
ändå gick vi hem och la oss under tavlan
jag började spela på munspelet
du tände en och bad mig fortsätta
du kysste mig hårt och jag började skratta o sa; vi har all tid i världen
jag vet att det finns nåt, som du inte säger, men det syns i ögonen, känns på viset du rör mig
sen cyklade du hem, i det europeiska mörkret, och jag förbannade oss
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tack det är fint. Planerar nya äventyr. Ensamhet behöver man aldrig vara rädd för. Det är när man börjar oroa sig för ensamhet som man blir ensam.
Du skriver verkligen helt underbart! Lite Bruno K Öijer-stil men ändå så helt eget. Påminner egentligen inte om någon, det är bara så vackert. Och man vill krypa in i det och åh. Tack!
Skicka en kommentar