Vet inte varför jag skrev det förra inlägget. Jag tror inte att jag är så rastlös som jag vill framstå. Jag vet att jag ältar det, och kanske är jag rastlös, när det gäller att ligga still bredvid någon i en smal säng. Eller sitta inträngd på en buss där det luktar unket. Jag vill nog vara rastlös, och om man ständigt påstår att man är det blir man ju det. Det måste väl stämma? Så som de jag tyckt om sagt. Svept in sig själva i superlativ framför mina ögon. Och jag har beundrat dem, tänkt att honom, honom gillar jag. Innerst inne vetat att jag gjort detsamma, men den förbannade rastlösheten. Och spytt gala över deras egotrippade lovord, insett att de är lika genomskinliga som mina egna försök.

Men ändå dras jag till honm Den Självgode Mannen, som jag i månader tänkt skriva om här. Formulerat meningar, men inte kunnat bestämma vad jag egentligen tycker. Jag läser böckerna om honom, av honom, jag ser filmer om honom. Jag dras till honom men jag ångrar mig igen, för jag vet inte om jag beundrar, hatar eller vill vara honom.

Och mitt i, just nu blir jag så dramatisk att jag glömmer bort poängen. Kanske lika bra, för kom jag fram till den förvandlades jag kanske till Den Självgoda Kvinnan.