Shangri-La

2009-02-01T17:10:00.002+01:00

morgon.
klockan är fem på strejkdagen

ingenmans land i tunnelbanan tänker jag och tänder väntandes en cigg

men så ser jag dem, och jag blir så ledsen. jag är vitast i hela vagnen

för har du tänkt på dem som inte har råd att strejka?

2009-01-19T16:36:00.002+01:00

jag tror att det var din halsduk, vit för freden sa du, som jag fastnade för

och din stora näsa, många människor gillar inte stora näsor, men jag tycker att de har karaktär

det var på morgonkvisten, men min hjärna trodde att klockan var kvart i två, och då blir det ju som det blir ibland

efter ett tag behövde vi inte ens fråga, vi visste svaren, eller trodde vi bara det

sov illa i dina armar, är van att sova själv, men kanske kan jag vänja mig

vi drack myntate och sen gick du

2008-12-14T14:11:00.001+01:00

2008-11-17T12:36:00.002+01:00

egentligen var vi båda lika slut i kroppen, för vi gör ju samma skitjobb på dagarna

ändå gick vi hem och la oss under tavlan

jag började spela på munspelet

du tände en och bad mig fortsätta

du kysste mig hårt och jag började skratta o sa; vi har all tid i världen

jag vet att det finns nåt, som du inte säger, men det syns i ögonen, känns på viset du rör mig

sen cyklade du hem, i det europeiska mörkret, och jag förbannade oss

mitt favoritord är bitterljuvt

2008-10-24T09:00:00.002+02:00

igår låg jag uppe hela natten och pratade med M om min och hennes barndom
på sätt och vis var det som när vi var barn, som när man sov över
den som inte vet vad som hände sen ser inget bitterljuvt i min barndom, men när jag tänker på den fylls mitt hjärta av dess tre stavelser

nästan allt kan jag förvandla till bitterljuvt
en vänskap
en kärlekshistoria
en släkting som dog
någons liv
mitt liv

jag älskar sättet jag kan bada i ordet, kan njuta av dess förmåga att låta mig se det vackra i sorgligheter, eller vältra mig i sorgen över de som är borta.
utan att skämmas, för är det bitterljuvt, verkligen bitter-ljuvt, b-i-t-t-e-r-l-j-u-v-t.
ingen rätt att ta ordets innebörd i från mig, sörja, älska, älta, le

2008-10-22T12:31:00.000+02:00

2008-10-22T12:26:00.002+02:00

för många öl igår, för sent, alla dansade kalinka och jag fick kanske ett jobb
så jag ligger på soffan med vetevärmaren på bröstet och funderar på livet
det är tröttsamt men behövligt
och jag funderar på vad jag saknar
tröttsamt och förmodligen inte behövligt, man skulle kunna låtit bli
gör det inte

jag vet inte varför jag inte skriver längre

2008-10-12T23:05:00.000+02:00

"Innan vi finns, finns vi inte. Så finns vi. Och sedan finns vi inte mer."

-Peter Luthersson

2008-05-19T23:50:00.002+02:00

Har jag slutat leva i böcker och förflyttat mig till verkligheten? Jag började inbilla mig det, fast kanske beror det mest på att tiden har gått sedan jag läste en bok jag ville flytta in i. En vän fick mig att tänka på det och jag insåg ju då att jag är Cécile, för härom lördagen åt jag mest bara en apelsin och solade vid ett vatten. Nu undrar jag bara när Cyril ska komma in i bilden, jag vill att han kommer så att jag efteråt blir fri.

Darjeeling Ltd.

2008-04-07T00:09:00.003+02:00

Någon säger nog att det är bara i Sölvesborg du kan få en egen rad i biosalongen.

Någon säger nog att det är bara i Sölvesborg du kan betala mindre än femtio kronor för att se en film.

Någon säger nog att det är bara i Sölvesborg du kan gå hemifrån till bion på under fem minuter.

Någon säger nog att det är bara i Sölvesborg du sitter obekvämt under hela filmen för att sätena är begagnade.

Någon har fel. Och jag känner mig äntligen hemma här.

Rune och Inger

2008-03-07T17:19:00.001+01:00

Ta en titt på Runes och Ingers fantastiska kärlekshistoria, bland många andra vackra bilder i bildspelet årets bild 2008

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=749848

Bukowski

2008-03-03T21:50:00.003+01:00

Historier från ingenstans eller Sout of no North som jag tycker är ett vackrare namn är en novellsamling som Bukowski skrev på 70-talet precis när han höll på att slå igenom. Först trodde jag att den svenska översättningen var av Carl-Einar Häckner och jag undade, varför just Carl-Einar Häckner? Efter ett tag upptäckte jag att det stod Einar Heckscher...

Jag undrade innan varför Bukowski i dessa feminismens och jämlikhetens tider fått revival, när jag läste Postverket av dito författare läste jag bara sprit, knullande o kvinnoförnedring och en del skäll på sura förmän. Men, med Historier från ingenstans förstår jag att det inte har med kvinnoförnedring att göra, Bukowskis verklighet, och många andras med honom tog inte hänsyn till kön, längst nere på botten var de alla jämlikar. Längst nere på botten tar man vad man får och gör vad man kan för att göra vardagen lite drägligare. Och det är det han lyckas skildra, Charles, bottenskrapet som hamnat så långt nere att de kanske inte ens vill upp igen.

Jag ryser av de sunkiga hotellen, mår illa under hemorojdoperationen, kväljer av sjukhustes stank av sjukdom och död och blundar när han dränker en oskyldig man, men kan inte sluta läsa. För jag vet, att detta är enda sättet för mig att få träffa de här människorna och jag får skämmas om jag inte tar den.

Bokrecension.se

Snart i min brevlåda

2008-02-27T01:12:00.002+01:00

Machétpesto

2008-02-27T00:41:00.002+01:00

Antingen är jag dålig på att hålla löften eller är jag helt enkelt för bra på att laga mat, för här kommer ett recept på en underbar machétsalladpesto som jag slängde ihop igår.

200 gram machetsallad
1 handfull mandel
1 soltorkad tomat
zest av 1 citron
1 vitlöksklyfta
olivolja
salt och peppar
balsamvinäger

Mixa alla ingredienser utom olivolja och smaksättare, spä med olivoljan om det blir för stelt och smaksätt till sist med balsamvinäger, så enkelt så gott.

Jag åt den med nykokt pasta och världens snabbaste pastasås som du gör såhär:

Stek tjocka skivor av en stor tomat i olivolja i het panna, tillsätt 2 tunt skivade vitlöksklyftor när tomaten blivit mjuk och smaksätt med balsamvinäger, mycket salt och lite tomatpuré och låt det hela bli mjukt, men inte för mosigt!

Den lite beska och syrliga peston blir ett utmärkt komplement till den söta tomatsåsen, och världens godaste comfortfood om du frågar mig.

Henry Millers anteckningar

2008-02-22T11:05:00.003+01:00

vi blev lite sena till föreläsningen o fick springa från fontänen där jag väntat så länge att jag fick skambud efter skambud. bokhandeln var full, inte bara med böcker som vanligt utan med människor. vi fick ställa oss längst bak vid reselitteraturen men det gjorde inte så mycket för hela stället är så litet och jag hade ingen lust att sitta 1 meter från förläsaren ändå. vi kom mitt i första kapitlet och när det var slut ville hon spela upp en intervju med henry, hon hade den på en såndär apparat som journalister har, en pytteliten bandspelare och hon höll bandspelarens högtalare nära mikrofonen och en kakofoni av brus och röster som lät som tom waits allihopa spred sig i butiken och jag började skratta, men slutade när jag såg att alla andra såg genuint intresserade ut.

efter bruset berättade hon vidare. jag vet inte vad jag väntat mig, men jag hade nog väntat mig mer än en medelålders tant som av okänd anledning fått tag på de flesta av henry millers gamla anteckningar o sketcher. och startat en bokhandel. och sedan skrivit boken "Henry Miller is under my bed". jag sket fullständigt i vad hon tänkte göra med hans gamla grejer, vem som helst med lite tur kan ju få ärva en kändis avdankade saker.

vi var lika besvikna båda två när vi kom ut för vi insåg att det bara återstod en fasad av det hela. ett par glasögon med mörka skalmar, kedjerökande, en poetisk lugg eller henry millers gamla anteckningsbok.

maybe we should start knitting instead? sa amber

spread it

2008-02-18T18:02:00.002+01:00

När jag började blogga här tänkte jag varva mitt eget skriveri och mat, men matlagandet blev det inte så mycket av. Jag har förstås lagat mat men jag har inte orkat fota eller skriva ner några recept, så jag tänkte strunta i matdelen på bloggen. Men nu har jag gjort ett tofupålägg som är så gott så att jag inte kan låta bli, voila:

Bryn 1 gul lök och 3-4 vitlöksklyftor i olivolja på låg värme tills de är mjuka och fått färg. Sänk värmen ytterligare och häll i några matskedar balsamvinäger och låt puttra ett tag.

Häll allt i mixern, lägg i 250 gram tofu och mixa slätt, blir det för grynigt kan du hälla i lite mer olivolja. Smaksätt med salt, peppar, paprikapulver, citronsaft och hackad persilja och du har ett gott pålägg som håller sig upp till en vecka i kylen.

2008-02-07T11:06:00.000+01:00

Judas!

I don't believe you...

2008-02-06T11:23:00.000+01:00

Dylan-rekord? Feber och förkylning ger mig tid till:

Don't look back - 1967

No direction home - 2005

I'm not there - 2007

och ändå vill jag bara se mer.

en helt vanlig dag

2008-02-03T12:36:00.001+01:00

Visa större karta

Andrea: Ursäkta, vet du var rue de l'ecole polytechnique ligger?
Man: Javisst, jag ska på det hållet, följ mig så visar jag dig!

Man: Så, vad gör du i Paris?
A: Jag ska börja plugga på Sorbonne.
Man: Åh så kul, det är ett av våra bästa universitet.
A: Vad jobbar du med?
Man: Jag är bibliotikarie på universitetsbiblioteket, kom dit någon dag så ska jag visa dig!
A: Jaha, jo hehe det kanske jag gör...
Man: Så, vad är dina favoritsporter?
A: Eh, jag gillar inte sport.
Man: Aha, så du är en intelektuell, gillar du att läsa?
A: Jo det gillar jag ju.
Man: Jag med, här bodde Hemingway förresten och där borta ligger din gata.

A: Tack så hemskt mycket för hjälpen.
Man: Ingen fara, här är mitt nummer, ring när du vill, du skulle älska min 11-åriga son!

Och så blev man intelektuell och gubbraggare på en och samma dag.

2008-01-09T01:14:00.000+01:00

Vet inte varför jag skrev det förra inlägget. Jag tror inte att jag är så rastlös som jag vill framstå. Jag vet att jag ältar det, och kanske är jag rastlös, när det gäller att ligga still bredvid någon i en smal säng. Eller sitta inträngd på en buss där det luktar unket. Jag vill nog vara rastlös, och om man ständigt påstår att man är det blir man ju det. Det måste väl stämma? Så som de jag tyckt om sagt. Svept in sig själva i superlativ framför mina ögon. Och jag har beundrat dem, tänkt att honom, honom gillar jag. Innerst inne vetat att jag gjort detsamma, men den förbannade rastlösheten. Och spytt gala över deras egotrippade lovord, insett att de är lika genomskinliga som mina egna försök.

Men ändå dras jag till honm Den Självgode Mannen, som jag i månader tänkt skriva om här. Formulerat meningar, men inte kunnat bestämma vad jag egentligen tycker. Jag läser böckerna om honom, av honom, jag ser filmer om honom. Jag dras till honom men jag ångrar mig igen, för jag vet inte om jag beundrar, hatar eller vill vara honom.

Och mitt i, just nu blir jag så dramatisk att jag glömmer bort poängen. Kanske lika bra, för kom jag fram till den förvandlades jag kanske till Den Självgoda Kvinnan.

2007-12-28T03:17:00.000+01:00

Det slår mig när jag hälsar på min far, att jag till skillnad från honom bara köper en tandkräm i taget. Jag har nog aldrig köpt två. Är jag så rädd för att bli fast någonstans att jag inte ens vill ha en tandkrämstub som håller mig kvar?

Bokslut

2007-12-20T10:57:00.000+01:00

FANTOMERNA - KLAS ÖSTERGREN

Varför läste jag den?
Faktiskt för Adlibris hade någon sorts 10-års kampanj och gav bort böcker gratis om man bara orkade beställa dem – och de gjorde jag!

Vilka lärdomar drog jag?
Inga särskilda lärdomar vill jag inte påstå. Jag läser sällan böcker i lärosyfte även om de säkert ofta lär mig nåt i slutändan (undermedvetet åtminstone).

Vilken upplevelse gav den?
En av mina favorit-läs-känslor; svenskt 50/60-tal. Ung man på drift och funderingar över livets vara och icke vara.

Vad fäste jag mig mest vid?
Minnet! Jag visste inte att någon annan fäste sig så vid minnet som jag gör. Referenserna till andra kända verk. Och personens rädsla att bli sinnessjuk.

Var den nöjsam att läsa?
Ja. Hela fredagen på Debaser längtade jag bara hem till min bok. Den lockade fram en särskild känsla som bara få böcker brukar lyckas med. Något annat jag gillade mycket med den var utdraget ur boken Östergren om Östergren i slutet där man fick höra författarens egna tankar såhär i efterhand (han var blott 23 när han skrev den).

Fick du lust att fördjupa dig i ämnet? Hurdå, isåfall?
Vet inte vilket ämne. Men jag blev sugen på att skriva en bok.

Skulle jag kunna rekommendera den? Till vem då?
Till dig som gillade Jack, till dig som gärna vill tro att du är lite litterär eller till dig som är 20 år och inte vet vad du vill.

En liderlig menad

2007-12-17T14:18:00.001+01:00

På fredag lämnar jag Malmö, en liderlig menad på väg till Paris.
På fredag hyr jag ut min del i lägenheten i ett halvår.
På fredag kommer min efterlängtade bror till Sverige.
På fredag lämnar jag jobbet jag aldrig trodde jag skulle stå ut med.

På fredag är jag en liderlig menad på heltid.

Drömmar och förhoppningar

2007-12-06T11:08:00.000+01:00

Jag är så förbannat trött på att få höra att jag inte ska ha förväntningar på saker och ting. Att jag kommer att bli så besviken när det inte blir som jag tänkt mig.
Jag är så förbannat trött på att få höra att personer inte är som jag tror. Att det bara är så de vill vara.
Ska man inte få bestämma själv vem man är? Bara bli dömd efter folk som tror att de vet vem man är. Att få bestämma vem man är känns som en ytterst personlig angelägenget.
Och förhoppningarna sen, utan dem är jag inget! Utan dem är mitt liv en bok av Dan Brown - meninglös.

Och egentligen tycker jag synd om dem, de förhoppningslösa människorna. För dom har aldrig drömt.

Living in a lie?

2007-11-27T10:59:00.000+01:00

När jag var 15 åkte jag till London, för att uppleva the swinging 60's.

Som tur var hittade jag en Beatlesaffär, det gjorde mig nöjd för stunden.
Jag kunde låtsas att Carnaby Street fortfarande var modstillhållet. Om jag kisade såg nästan alla ut som beatniks.

I somras åkte jag och Lina till Gotland. För att cykelsemestra. Som Jack.

Vi gick till Munkkällaren och träffade en alkoholist som mycket väl kan ha varit i Jacks division när han var ung. Men han var inte ung längre. Fast när vi stannade med cyklarna på en strand, tappade upp vårt rödvin och blev salongsberusade var det inte långt ifrån.

När vi skulle åka sa Linas mamma "Ni vet väl att ni ska åka till Gotland, inte till 70-talet?"

I januari åker jag till Paris... Förhoppningsvis sitter jag på Rue Dauphin vid det blåmålade trappräcket och dricker kir. Förhoppningsvis.

2007-11-14T14:59:00.000+01:00

Fanfanfan!

"Det här funkar ju inte" tänker han.
Nej, det fungerade verkligen inte. Han hade ingen aning om vad föreläsningen skulle handla om. Fastän han läst 54 sidor igår. På 54 sidor kom han ihåg högst 54 ord. Helt plötsligt började han tvivla på utbildningen. Det kanske inte var rätt. Han borde kanske åka till Afrika, bli volontär. Det lät så bra när hon berättade. Soldränkta foton på henne och barnen. O, varför var hon så vacker? Brunbrända armar, ett urtvättat linne, de där byxorna som alla har när de reser, som han tidigare föraktat. Ja, Afrika, det är svaret. Om han åkte dit, skulle hon kanske vilja åka med. Fast han vågade inte fråga, det vore alldeles för rakt på. Men om han pratade mycket om det, kanske hon till slut skulle följa med. Hon skulle inte fråga, hon skulle bara säga "jag hänger på", som om det vore självklart att hon fick. Och det var det ju. Alldeles för självklart.
Kolla mobilen. Inget sms. Inga missade samtal. Bra - då ska de fortfarande ses ikväll. Det är för sent för att hon ska kunna ändra sig. Väl?

"Då ses vi på torsdag igen, gå gärna genom era anteckningar innan ni glömmer dom"

Fanfanfan.

Redan slut och han hade fortfarande inte någon aning om vad det hade handlat om.
Det här håller inte! Han vill inte ens till Afrika! Han har ingen lust alls att jobba med fattiga barn, han mår illa bara han tänker på det.
Han är så trött på att ha ont i magen lera dagar innan de ska ses, rädslan för att hon ska ändra sig, hitta nåt bättre att göra. Någon roligare att umgås med.
Så trött på att känna sig dum och underlägsen i hennes sällskap. Han brukar ju vara den världsvana!
Så irriterad på att inte hänga med i skolan. Inte kunna koncentrera sig på något annat än henne, henne!
Ikväll blir det ändring. Jag går dit och säger att jag inte vill se henne mer. Kanske rentav att jag är trött på henne. Hon förtjänar att bli ledsen. För alla gånger hon sårat honom, utan att verka ha en aning. För allt magknip. Ja, ikväll kommer det att hända. Vilken befrielse! När han går därifrån, skiter i att kolla mobilen. Läser böckerna han inte förstått, träffar kompisarna han skitit i.

Fanfanfan,

för varje steg han tar känns det jobbigare. Det kanske inte är så farligt ändå? Hon vill säkert inte såra honom, hon är väl bara sådan. Alla är vi ju olika. Klart hon gillar honom, det märks ju, fast hon aldrig sagt det.
Nej! Stålsätt dig. Du vet vad som är bäst för dig.
Han tar ett djupt andetag. Nu ska det ta slut. Ringer på.

"Hej, jag behöver pr-"
"Vad tur att du kom nu, jag ska handla, tänkte laga den där grytan du gillar så mycket! Bra va?"

De går och handlar.
Magknip.

Fanfanfan

Precis som på film

2007-11-07T14:50:00.000+01:00

Ett orange höstlöv dalar ner från himlen framför mig.
"Åh vad vackert" tänker jag, "som i en film". Och jag vill nästan börja gråta lite för att filmen om mig är så vacker. Försöker tänka på vilken musik som skulle spelats. Inget problem, jag har ju min I-pod på, Jeff Buckley - Halleluja. Komplett.

Problem:
Om jag aldrig sett en film, inte hade hört en ton. Skulle jag ens lagt märke till lövet? Skulle jag insett hur vackert det var?
Eller skulle jag (förhoppningsvis) sett något mer, något större, utan att behöva relatera till en film. Ta bort en mellanhand och komma lite närmre det gudomliga. The divine.

Jag får aldrig veta, men vad vore jag för person om jag inte hoppades på det senare?

2007-10-30T12:21:00.000+01:00

Bokslut

2007-10-23T13:26:00.000+02:00

TILLSAMMANS ÄR MAN MINDRE ENSAM – ANNA GAVALDA

Varför läste jag den? Jag hade sett filmen på bio och var sugen på en lättläst bok. Dessutom är jag inne i en Parisfas o försöker läsa det mesta som utspelar sig där.

Vilka lärdomar drog jag? Att man bör äta ordentligt. Annars blir man ett benrangel som bara vill försvinna.

Vilken upplevelse gav den? Eftersom jag är så boklättpåverkad så trodde jag till slut att jag var Camille och att jag bodde i Paris. Det var en synnerligen trevlig upplevelse som jag gärna gör om, kanske på en söndag då jag dansat för länge natten innan.

Vad fäste jag mig mest vid? Sättet författaren sakta arbetade sig tillbaka i huvudpersonernas liv. Sofistikerade cliffhangers skulle man kunna säga. Att det utspelade sig i Paris tänkte jag såklart extra mycket på. Och att en del poesi var på franska – vackert.

Var den nöjsam att läsa? Mycket nöjsam. Den nöjsammaste boken jag läst på länge faktiskt.

Fick du lust att fördjupa dig i ämnet? Hurdå, isåfall? Gärna i ämnet Paris, men inte gärna i ämnet kärlek, utom ämnet lycklig kärlek i så fall.

Skulle jag kunna rekommendera den? Till vem då? Har just lånat ut den till Liselotte som ligger på sjukhus efter sin höftoperation, tror det passar bra. Till sängliggande, tågåkande, och personer med mycket tid över, man vill gärna sträckläsa den.

Pumpafrosseriet fortsätter.

2007-10-21T23:08:00.001+02:00

En sak jag la märke till när jag gav mig ut på Internet för att leta pumparecept var att man ska strunta i de svenska recepten, säga vad man vill om U.S.A men dom vet hur man gör pumpa.
Till sötsaker använder man nästan bara puréad så lättast är att puréa den dagen innan så att man slipper stressa med det samma dag.

Tvätta pumpan noggrant och skär bort botten och toppen. Dela i så stora bitar du kan (det blir då lättare att avlägsna skalet senare) och lägg i en gryta där du täckt botten med 2-3 cm vatten. Koka upp pumpabitarna med vattnet och låt stå och puttra under lock i 1-1½ timme beroende på storleken på dina bitar. Låt sedan bitarna kallna i kastrullen. Häll bort vattnet i en skål och avlägsna köttet från skalen. Skalen slängs. Med en stavmixer puréar du nu köttet, och blir det för hårt spär du med kokvattnet. Klart.

Som sagt är pumpa väldigt drygt och av 3/4 av min pumpa blev det 1½ liter puré!

Vad göra? Jo först var jag såklart tvungen att göra en pumpapaj, det var därför jag köpte pumpan från början. Jag hittade ett recept på fatfreevegan.com utan pajdeg, och lat som jag var gjorde jag det. Här är min version av det hela:

Blanda först:
1 mosad banan
1 msk majsstärkelse
2 tsk vaniljsocker
3 dl sojamjölk
i en stor bunke. Rör ordentligt så att allt blandas.

Rör sedan i följande:
½ liter pumpapuré
1½ dl mjöl
2 tsk bakpulver
2 dl råsocker
1 tsk kanel
½-1 tsk ingefärspulver
½-1 tsk riven muskotnöt
½ tsk salt

Rör ordentligt och häll i en form med borttagbar kant som du klätt med smörpapper. Gillar du pajskal mycket, häll i ett förgräddat pajskal och minska på mjölet.

Grädda sedan i en timme på 225 grader i mitten av ugnen, låt kallna i kyl och servera med vaniljglass eller sås! Den kommer att ha en ganska mosig/puréad konsistens och smaka trevligt av pepparkaka!

Eftersom jag fortfarande inte lyckats göra av med all pumpa gav jag mig i kast med pumpamarmelad när jag ändå var igång. Till pumpamarmelad använde jag mig av:

nästan 1 liter pumpapuré
½ liter vatten
1 stort äpple
2 msk contrieau
2 msk citronsaft
2 dl socker
kanel och ingefära (om man gillade pajen vill säga)
1 tsk citronsyra

Hackade äpplet och kokte upp alla ingredienser utom citronsyran. Lät puttra utan lock i 1½ timme ungefär. Sist, när jag fått en fin konsistens hällde jag upp sylten i burkar som jag diskat noga och låtit torka i ugnen (på samma värme som pajen när den ändå var inne). Min pappas flickvän hade lagt smörpapper mellan locket och burken på sin marmelad, jag vet inte om detta fyller någon funktion men det såg så trevligt ut så det gjorde jag med. Lät svalna i kylen!
Voilà!

Pumpa!

2007-10-21T14:41:00.000+02:00

Jag är hemma hos Pappa över helgen och fick på torget tag i en fantastisk pumpa, som såg lagom stor ut. Det jag inte räknade med är att pumpa verkar vara väldigt drygt. Hittills har jag gjort pumpapaj och pumpamarmelad och ändå har jag en fjärdedel kvar. Åker hem ikväll så förmodligen blir det pumpagryta till kvällsmat så att jag hinner använda allt.

Så watch out, snart lägger jag upp pumparecept.

Ps. Pumpa var skitbilligt. Ds

2007-10-16T14:15:00.000+02:00

Han hade aldrig bjudit på tårta innan. De andra brukade göra det, när de fyllde år eller skulle sluta. Inte ens när han fyllde 60 bjöd han. Men nu hade hon insisterat på att baka en, svägerskan, och han kunde inte säga nej. Han gillade trots allt dem väldigt mycket. Brorsan och hans fru.

Det var inte det att han inte ville bjuda dem på tårta, men han kunde inte baka och dessutom avskydde han att stå i centrum. Blev alltid röd i ansiktet i skolan när klassen sjöng "Ja må han leva". Han kunde höra vad de sa "ungkarl i hela sitt liv", "svägerksan har visst bakat", "mackor till lunch, han vet inte hur man lagar mat". Nej, han var inte särskilt duktig på att laga mat, eller baka en kaka, och ingen fru hade han. "Så ensam" sa de andra.

Men böckerna han läste, allt han upplevde hemma i sitt eget vardagsrum. Musiken han kunde lyssna på utan att någon bad honom skruva ner. Att gå iväg utan att behöva berätta var.
Och ja, han åt mackor till middag också, det är ju så gott!
Men inget av det spelade någon roll i de andras ögon.

Kanske bara i hennes, hon som inte berättade när hon fyllde 20, för att hon tyckte inte om att stå i centrum.

Fortsättningen på det uppenbara

2007-10-14T22:01:00.000+02:00

Svamp och höst känns oändligt uppenbart. Särskilt eftersom jag bara har råd med champinjoner som säljs färska året om. Så en svamprätt passar ju bra på mitt tema, avhandling av det Uppenbara.

Det bör dock tilläggas att svamprätten är väldigt god.

Pasta med svamp- och tofusås.

kokt fullkornspasta till 3-4 personer

200 gram fast tofu
knappt ½ liter svamp (jag tog bara champinioner med ta gärna några godare om du har ekonomi)
2 dl oatly matlagningsgrädde
1-2 vitlöksklyftor (beronde på hur mycket du gillar vitlök)
½-1 gul lök
balsamvinäger
dragon
olja
salt och peppar
ev. 1 svampbuljongtärning

2 tomater
ruccolasallad efter smak

Börja med att bryna finhacka lök och vitlök i olja på låg värme i en stekpanna. Låt det ta lite tid, det blir mycket godare då. Krama under tiden ur och smula tofun i en sil för att få ut så mycket vätska som möjligt. När löken är färdig, höj värmen och häll i tofusmulet. Häll på mer olja om det behövs och låt det hela få lite färg.

Tillsätt sedan grädden och om du, som jag, har lite tråkiga svampar så släng i en svampbuljongtärning också!

Krydda med balsamvinägern, salt, peppar och dragon om du gillar det. Medan det står och puttrar (blir det för tjockt brukar jag spä ut med vatten) kan du hacka tomaten, men spara lite till garnityr, och riv ruccolasalladen.

När såsen är klar och god, häll i den i spaghettin, vänd ner grönsakerna och låt stå bara en liten stund tills det är genomvarmt (om du är bra på att synkronisera ditt matlagande - inte min starka sida, kommer spaghettin att vara klar när såsen är klar och inget behöver värmas upp igen). Garnera med tomater och servera!

Jag måste redan nu klargöra och varna att jag är ovan vid att skriva recept och extremt dålig på att komma ihåg mängder, så tycker du att det rä för lite eller för mycket av någo: ändra, och säg gärna till mig!

Kaffe på gröten

2007-10-10T15:40:00.001+02:00

Förra inlägget gick från kaffe och livsåskådning till grötdiskussioner. För intresserade har jag för tillfället (är för rastlös och orolig för en standardfrukost) havremjölk och äpplemos på min frukostgröt.

I eftermiddag tänkte jag trots arbete till 17.00 (skulle klockan på blogger.com inte varit så svår att ställa in skulle ni märkt att jag var på jobbet just nu, med föga ansträngande uppgifter såsom telefonsvarande, vilket lätt kan kombineras med bloggskrivning) promenera till Möllevångstorget för att avnjuta icke-portugisiskt men ack så gott kaffe

Très simple, tänker ni.

Men nu står jag inför valet, latte eller espresso?

Sojalatten på Kaffebaren på Möllan är förmodligen den godaste jag någonsin smakat. Lagom söt, mochasmakande och lite nötig.

Men espresso och cigarett (jag har skurit ner på mitt rökande, borde jag inte belönas med en till kaffet någon gång ibland?). Denna gudomliga kombination.

La vie n'est pas compliqué

2007-10-04T11:11:00.000+02:00

Cigarett till kaffet. Varför sluta när denna himmelska kombination finns? Som kyssar till kärlek. Eller mjölken till gröten om man så vill.

Som i en film satt jag där. Det var ganska sent på morgonen, jag hade gått upp senare än planerat. Ätit några solmogna tomater i frukosten. Dom smakade tomater, på riktigt! Kom på en fånig ursäkt för att gå ifrån. Helt plötsligt satt jag där, med min starka (men inte beska) espresso. 50 cent. Cigaretten, och boken. Sjuksköterskorna hade frukostrast, kaka, espresso och även dom, en cigarett. Jag förstod inte men jag visste vad dom pratade om. Det rutiga klinkersgolvet. Eller var det kakel? Kakel är Portugals största export. Det spelar ingen roll. Är det ledigt här? Nickar. För hon frågade väl om det var ledigt? Påsar under ögonen, nattjobb tär tänker jag. Espresson slut. Fler sjuksköterskor. Går ut, och allt är borta. Men det finns kvar.

Vilken kliché!

2007-09-25T11:25:00.000+02:00

Rädlsan för klichéskriverier hämmar mig. Förmodligen många andra också. För vem vill skriva nåt självklart? Det värsta är när man tror att man har kommit på något unikt, bara en mening kanske, men när man väl har klickat på "publish post" inser man att den är lika ovanlig som converseskor på en popkonsert.

Problemet är att allt är skrivet! I alla fall i krönikör/spaltform som väl är det bloggandet ligger närmst i den riktiga världen. Alla idéer har någon smart jävel redan lagt beslag på.

Jag tänkte skriva om hösten - så kliché.
Jag tänkte skriva om klimatförändringarna - pust.
Jag tänkte skriva om livets leda - vem har inte gjort det?

Min enda lösning på problemet är att inte skriva om konkreta saker, inte avhandla någon nyhet, inte prata om problemen i dagens värld. Det har någon annan redan hunnit. Och eftersom jag lovat mig själv att inte skriva om mitt eget liv här, i alla fall inte i någon större utsträckning (ingen bryr sig om vad jag gjorde i helgen ändå) får jag nog börja på en roman. Eller mjukstarta med en novell. 2000-talets generationsroman, det låter fint det!

Tills dess fortsätter jag avhandla det uppenbara.

Allt hänger på pengarna

2007-09-18T21:16:00.000+02:00

Jag, som så många andra har ingen aning om det här med ekonomi. Mina pengar brukar ta slut i mitten av månaden, så också denna. Men äta bör man och något som är billigt är kål! Därför ger jag er mitt recept på coleslaw som räcker åtminstone 1 vecka.

Coleslaw

Ingredienser:
½ kilo kål, vilket visade sig vara ett kvarts kålhuvud (mitt måste ha varit väldigt stort)
1 morot
1 gul lök
2-3 svenska äpplen

knappt 1 dl sojamjölk
olja
citron
senap
socker
persilja
vinäger
salt&peppar

Vad jag gjorde var att hyvla kålhuvudet med en osthyvel så att kålstrimlorna blev riktigt fina. Skalade och rev morot respektive äpplen.
Majonäsen tillverkade jag själv genom att stavmixra sojamjölk samtidigt som jag hällde på olja i en tunn stråle. När man har hällt i så mycket olja så att man skäms (någon dl) är det dags för citronen, här fungerar inte plastcitronen så du gör bäst i att pressa en innan och hälla i saft tills, vips! Tjocknar majonäsen. Detta går ganska snabbt, så var beredd!
Jag smakade sedan av majonäsen med ytterligare lite citron, socker och salt.
Rör ner majonäsen i grönsaksstrimlorna och smaksätt med din favoritsenap (jag tog dijon&skånsk senap), persilja om du gillar det, salt, peppar, vinäger och socker. Detta håller minst en (förmodligen två beroende på hur petig man är) vecka i kylen och man kan ha det på allt; smörgåsen, till soppan, till biffarna - you name it.

På franska heter kålhuvud chou.
Mon petit chou, alltså, mitt lilla kålhuvud, betyder min älskling.
Undrar om det finns någon grönsak på svenska för kärlek?

Fultkultur blir fin eller finkultur blir ful?

2007-09-12T14:47:00.000+02:00

Välj själv.

Efter att James Bond-filmerna tog slut har Expressen satsat på finkultur som bilaga - till fulkultur. Är det ett försök att göra Expressen till finkultur eller ett försök att göra finkultur till kvällstidningsblask? Jag vet faktiskt inte. Men väl ett trevligt försök att utbilda sverige. Och är det inte mer spännande när Expressen har Hemingway som bilaga än om DN skulle haft det?

Inviger hösten med lingon och choklad

2007-09-08T15:48:00.000+02:00

Min pappa gör lingonsylt varje höst så fort dom börjar sälja lingon på torget (han är för lat för att plocka själv, och vem klandrar honom). Jag äter inte särskilt mycket lingonsylt alls men jag kunde ändå inte låta bli att köpa några deciliter, hade för mig att jag sett ett recept på lingonpaj på arlas hemsida för längesen.

Tog (ganska mycket) inspiration från receptet på arla.se, bytte ut och la till ingredieseroch Voila, här har ni det!

Paj med smak av lingon och choklad

Ingredienser:

50 gram margarin (mjölkfritt!)
drygt0,5 dl olja
½ dl råsocker
2 dl havregryn
1½ dl vetemjöl

2 dl go green vispgrädde
50 gram margarin
1½ dl ljus sirap
näsan en deciliter god kakao
några matskedar balsamvinäger
3 dl lingon

Smält smöret och oljan i en kastrull, rör i sockret, havregrynen och vetemjölet. Om det blir för grynigt kan du hälla i lite mer olja. Tryck ut allt i en form och grädda ungefär i 10 minuter i mitten av ugnen på 200 grader.

Under tiden kokar du upp 1½ dl av vispgrädden, margarinet och sirapen. Rör ihop den restrerande grädden med kakaon i en liten skål så att inga klumpar finns kvar. När sirapsblandingen kokat upp, ta den från plattan och tillsätt kakaogrädden, rör tills klumpfritt och smaksätt med balsamvinägern. Balsamvinägern ger en trevlig smakbrytning mot allt det söta.

När du har gräddat skalet är det bara att hälla i chokladsmeten och lingonen i formen och sätta in i kylskåpet. I arlas recept ska kakan stå kyld i 5 timmar, min kommer nog inte att får stå så länge.

Raporterar senare om resultatet. Lev väl!

Shangri-La, Paradisdalen

2007-09-05T22:52:00.000+02:00

Historien om det mytiska Shangri-La baseras på Shambala en buddhistisk mytisk stad. Shambala sägs vara den plats där ungdomens källa ligger, kunskapen om var dalen finns ska enligt sägnen bara Dalai Lama känna till, men ingen lama har ännu utnyttjat denna kunskap för att fortsätta vara ung.

två saker jag gillar. franska&kalle anka

Första gången jag hörde talas om Shagri-La, var i serien "På rymmen från rikedomarna" av Carl Barks som jag läste i nioårsåldern. Jag har aldrig riktigt kunnat släppa tanken på en utopi. En utopi i en dal i Tibet.

Serien handlar om Joakin von Anka, som blir stressad av jakten på pengar i det moderna samhället och därför flyr till den bortglömda dalen. Med sig har han en medicin, i läskflaskor, för att lindra stressen. Lokalbefolkningen börjar betrakta kapsylerna som värdefulla och det tar inte lång tid innan de börjar användas som valuta, istället för bytet av tjänster som användes innan. Historian slutar med att ankorna får fly från det forna paradiset.

Som barn facinerades jag av tanken på paradiset. Idag facineras jag av Carl Barks djärva budskap i en serie skriven för barn.

Och jag imponeras av honom, och av att han kanske, kanske lyckades påverka mig.